sommarsemester-mc-resa -13 del 3

Söndagen den 14 juli.

Denna dag skall vi inte förflytta oss utan vi bestämmer att vi skall ta en nätt liten söndagstur på 31 mil. Vi kör först upp till de vackra, högt belägna sjöarna Lac d´Oredon , 1 849 m ö h och Lac d´Aumar 2 192 m ö h. Vägen ringlar genom en djup, brant ravin innan vyerna öppnar sig uppe vid sjöarna, allt är tyst och stilla, folk strosar, vandrar eller bara sitter stilla och njuter. Området är en nationalpark: La vallée d´Aura och trotts att det är söndag är här nästan inga människor och ingen trafik. Vägen tar slut vid sjöarna

och det är bara att ta sig ner igen genom de hundratal svängarna. Vackert !!! Vädret är strålande…….än så länge. Vi kör vidare genom en tre kilometer lång tunnel och hamnar i Spanien där vi kör på lika vackra bergsvägar som inne i Frankrike. Plötsligt dyker ett svart moln upp…får syn på oss och vräker ner några kubikmeter regn och försvinner sedan vidare, nåja det blir fint igen och vi torkar snabbt i solen och vinden. Vi kör mot Frankrike igen och en perfekt asfaltslinga ringlar uppför uppför till toppen och gränsövergången Col du Portillon 1 293 m ö h och där står plötsligt en vildhäst och förnöjsamt betar i gräset. En 8½ km lång krokig utförslöpa och man mår väldigt bra. Ett nytt moln har hittat oss och för andra gången blir vi blöta. Vi närmar oss vårt tillfälliga hem och ser hur mörkt det är och när vi kommer in på hotellet vräker regnet plötsligt ner och det åskar och dönar i bergen. Vi beslutar oss för att gå in till byn och handla hem lite mat och öl och vi intar sedan våran ”söndagsmiddag” uppkrupna på sängen medan regnet och åskan fortsätter utanför. En dag full av upplevelser och i morgon är en ny dag. Vid 20-tiden klarnar det upp och vi tar en kvällspromenad.

Ett avsnitt om tävlingscyklisterna och ”motionscyklisterna” och ”beroendecyklisterna”. Jag har tidigare icke haft ett gott öga till dessa men säga vad man vill om detta släkte men beundra dem måste man. Med järnkondition trampar de outtröttligt på uppför, ibland flera mils långa branta backar – sedan kan de med dödsförakt svischa ner för serpentinsvängarna så att de ”hänger en i hasorna”. Våra motorer går varma medan det tycks som om de bara glider utför, vi har: helkroppsskydd; armbåg- axel- knä höft-skydd, ryggskydd, kängor med skydd, integralhjälm för huvud- och ansiktsskydd, handskar, störtbåge och handtagsskydd på motorcykeln medan de har några mesiga trikåer på sig och mesig hjälm ”på toppen” (i bästa fall) mesiga små skor och lika mesiga handskar utan fingrar --- vågar inte tänka tanken vad som händer om de välter i ett utförslöp. 

 Måndagen den 15 juli. Upp i ottan vi har en lång dag framför oss. Till dagens första pass ringlar vägen längs en otroligt vacker sluttning, med allt mer stoslagen utsikt ju närmare man kommer Col d´Aspin 1 489 m ö h.

Flera cyklister har tagit sig upp dit trotts den tidiga dagen men så är även detta en Tour de France-sträcka. Efter nedfarten vänder det genast uppför igen till resans högsta punkt Col d´Tourmalet (lika högt som Kebenekaise). Vägen dit är väldigt fin och man passerar några kända skidorter. Även detta är en Tour de France-sträcka och längst upp finns en cykliststaty

på en plågad cyklist. Vi får där reda på av en fransk BMW mc-åkare att vägen rasat pga regnandet i den riktning vi skall – alltså ner igen från toppen i motsatt riktning, vi dividerar länge och väl med denne man om det inte är möjligt iaf att ta sig ner och över hindret, vi har ju GS!??

Vi blir avrådda men har stort självförtroende för att vi skall kunna passera med våra motorcyklar så först ger sig fransosen iväg och vi väntar länge och väl --- nej han kommer inte tillbaka vilket för oss betyder att det gick bra så vi ger oss också åstad. När vi snirklat oss en bra bit ner genom många kurvor möter vi fransmannen som talar om att det är tvärstopp – alltså bara att vända – vi får ta ut en ny väg vilket innebär att vi får köra runt några berg - på detta har vi förlorat ett par timmar. Det stod ju inget om detta på toppen om avstängning för då hade ett par byar blivit avskärmade nere i dalen. Vi upptäcker så småningom att det blir lite tight med tid så den sista biten kör vi på motorväg, kommer in i Spanien och kommer så fram till Atlantkusten, finner efter lite bök vårt boende för natten och parkerar cyklarna där man inte får lov, går strandpromenaden, ut och äter och bums i säng. Tåget passera vårt sovrum men sömnen är god. 

Tisdagen den 16 juli. Lämnar kusten och kör rakt österut, kör friskt i bergen kommer in i Frankrike en sväng. Det är ofattbart att vi an köra i timmar uppe i bergen utan att möta mer än enstaka motorcyklar och enstaka bilar. Det flyter på fint hela dagen och det är otroligt vilka panoramavyer man får uppleva – den ena finare än den andra – ingen trafik alls att nämna. Vi åker upp på en av de sista passen för dagen och,,,,,,,, verkar det inte som om det är lite svart borta i bergen rakt fram ?????? jodå, rätt var det är så ösregnar det och åskar helt otroligt. Men det är något fascinerande med bergen, regnet kommer regnet går, dimman stiger från dalen

gränsen mellan Frankrike
och Spanien

och allt blir på ett par minuter täckt av ”flygande” dimma som i nästa andetag lättar det och solen tittar fram, detta naturspektakel får man inte uppleva någon annanstans, fascinerande!!. Vi kommer fram till dagens mål som var väldigt spännande innan vi ens kommit fram – vi skulle bo på ett gammalt slott!!! Javier slott i Spanien – förväntningarna var höga.! Fantastiskt gammal byggnad tillhörande slottet som smakligt renoverats till boende.

Vi beställde iaf dinner for the night – gick icke att äta innan 20.30 på kvällen, men den som väntar………osv. Vi tyckte det var konstigt att det var dukat som för en dinner för typ 40-50 personer när inga människor syntes till. Dock blev vi inkallade till matsalen vid slaget 20.30 av en kypare. Sedan blev vi kungligt serverade en tre-rätters middag med tillhörande vin som var så helt perfekt tillagad att man mest kunde svimma hela tiden, medan vi blev uppassade i perfekt ögonblick, det var vi och två andra sällskap och ägaren och hennes man lite längre bort – ALLT VAR BARA SÅ PERFEKT och efter maten kände vi för att gå ut en sväng men – surprice !!!!.... det vräker ner och åskar riktigt rejält, vi går upp på rummet och njuter av natursenariet.

en etta med utsikt

Ojjjdå här tog vägen slut !!!

Aktiviteter sommartid runt skidliftarna

utsikt

vildhästar

en trött pilgrim