Saigon

Fredag 27 I dag var vi på War remnant museum, om Vietnamkriget eller som de säger här Amerikakriget. Förfärligt men eftersom man är här känns det som något man vill se (förstå gör man aldrig). Museet innehåller en hel del otäcka bilder från kriget och på de människor som än idag föds med handikapp på grund av de kemikalier som USA bombade Vietnam med under kriget. Under Vietnamkriget dödades tre millioner vietnameser. Två millioner av dessa var civila. På gården står helikoptrar, tanks och bulldozers på rad. Man känner igen helikoptrarna och tanksen från gamla Vietnamkrigsfilmer men jag tror aldrig att jag sett någon bulldozer i de filmerna.

Många historier och människoöden berättas på museet bland annat visas bilder och berättas historien om en massaker då amerikanska trupper 1968 dödade 504 civila i en by i Vietnam. 182 kvinnor varav 17 var gravida, 173 barn och 60 män och kvinnor över 60 år. Det är ofattbart grymt och att se alla bilder på lemlästade människor gör en tagen och betryckt. Jag gick hela tiden med tårarna fast i halsen och en stor stor klump i magen.  

Men den värsta avdelningen var den kring den kemiska krigföringen. Kemikalier användes bland annat för att avlöva träden så man skulle kunna hitta soldaterna.

Enligt amerikanska källor använde Amerikanska flygvapnet 72 miljoner liter giftiga kemikalier av olika typ på Vietnam. 44 miljoner liter ”Agent Orange” som innehåller dioxin och gör att det fortfarande föds missbildade barn i Vietnam.

Vi har sett många människor utan ben och armar på gatorna här i Saigon och förmodligen har många av dem fått sina skador för att någon borta i USA bestämde att man skulle använda ”Agent Orange” för att vinna kriget. Och de äldre har väl fått dem bortsprängda.  Om allt detta sätter jag inte in några bilder.

Museet innehöll även en avdelning över återuppbyggnaden av landet. (de hittar fortfarande idag minor på landsbygden) och en avdelning över vilka länder och folk som stöttade Vietnam under kriget. Efter detta hade vi tänkt gå till ett annat museum som skildrar kvinnornas roll i kriget men jag klarade inte mer.

Sedan hade vi First class reseguide i högsta hug och störtade runt hela staden för att se och uppleva det vi tyckte var intressant. Vi var på takterrassen på Hotell Rex där de Amerikanska officerarna bodde under kriget. Där drack vi eftermiddagskaffe, kaffet här i Vietnam är så vansinnigt gott, de lägger en liten klick kondenserad mjölk i en lite kopp sedan lägger de mycket och superstarkt/mörkt kaffe i ett filter ovanpå koppen och lite kokt vatten sedan droppar detta sakta ner i koppen – då blir det en knapp dl av kaffe som mest liknar asfalt, det är så otroligt starkt man njuter det endast sippvis.

Vi var även inne på en resebyrå-typ och köpte resor till de andra dagarna här – det är så himla smidigt man säger var/vad man skall och vill och så har de resor dit, de hämtar en vid hotellet på morgonen och så hänger man på. Vanligtvis gillar vi inte denna form av aktiviteter men det finns en guide med på resan och man får berättat för sig saker som man aldrig annars skulle få reda på – billigt är det också. I morgon skall vi till Cu Chi Tunnels dvs. tunnlarna som Vietnameserna gömde sig i under kriget. Dagen efter det skall vi på en resa till Mekongdeltat och så måndag köpte vi biljetter till Mui Ne som är vårt nästa mål här i Vietnam – till havet för första gången på vår resa. J

Lördag 28 Idag har vi åkt buss till Cu Chi tunnlarna som ligger 6 mil utanför Saigon. Det var en trevlig färd då vi fick se lite av hur det ser ut utanför Saigon. Med oss som guide hade vi Mr Dong en 64 årig man som själv varit med i kriget och kunde därför berätta hur det var (han visade också sina skador ett skott som genomborrade en arm bl.a.) Han pratade oavbrutet och sjöng en liten låt också då och då om kriget, märkligt kanske men normalt kanske för honom, han förlorade hela sin familj under kriget utom sin far. Hans brytning var ganska markant så det var inte alltid man hängde med helt.

 Framme vid Cu Chi fick vi först gå ner i en sal under mark där vi fick se en film från kriget och se en modell över hur tunnlarna var uppbyggda i tre nivåer. Det har funnits 200 kilometer tunnel men nu finns bara 50 kilometer kvar. Översta tunnelnivån användes för dagligt liv, matlagning mm, andra tunnelnivån användes som transport och sedan fanns det en tredje nivå som låg tio till tolv meter under mark.  Tunnlarna var väl dolda. Om man inte vet var nedgångarna finns så har man mycket liten chans att hitta dem. Guiden sparkade undan lite löv på ett ställe och där fanns en liten lucka. 

Tigerfällan användes ursprungligen för att fånga djur men under Vietnamkriget fångades även amerikanska soldater i dessa fällor. Plattan satt bara fast på mitten så om man gick i någon av ändarna på luckan så gav den vika och man blev spetsad på vässade bambuspett. Det fanns en hel del andra fällor som var till för att skada men inte döda - eftersom en sårad soldat behöver flera andra soldater för att hjälpa denne och på så sätt var de sysselsatta med detta istället för att kriga. Historierna var många.

Kvällen startade vi med att gå upp på ännu en takterass denna gång var det Caravelle Hotel som när det 1959 byggdes det med centralt luftkonditioneringsystem och skottsäkra fönster, därför var detta hotell lämpligt under kriget så det blev högkvarter för diplomater,  journalister, ambasader. 1998 totalrenoverades det och är idag ett av Saigons mest exklusiva hotell. Mysigt och härligt att sitta där på uteterassen och blicka ut över stadens ljus och känna sig lite lyxig, de är lika vänliga och öppnar dörren fast vi kommer i sandaler och kvällsshorts. 



Gatubild



DETTA ÄR EN PUDEL !!  knäppt !