Mekongdeltat - Mui Ne

29 januari Idag har vi varit på en endagstur till Mekongdeltat och det visade sig vara den absolut största turistfällan hittills. Vi började med att besöka en fabrik som gjorde tavlor och skålar och allt möjligt annat mer eller mindre fula saker men fint hantverk (Mallorca på 70-talet varning). Sedan åkte vi båt på Mekongfloden och det är ju alltid trevligt med en båttur. På en ö bjöds det någon slags snaps gjort på honung sesamfrö och rissprit? Vi förstod oss inte riktigt på det. Vi slog iaf följe med ett danskt trevligt par så vi hade trevligt sällskap.

Trevliga danskar

Vi gick sedan genom ön till en kokosnötsgodistllverkning, kokoskola som var riktigt god, allt gjordes för hand och så fick man köpa förstås. Bäst var att köpa en kall hel ung kokosnöt, de tar machetasen och hugger av toppen och så har man några dl god klar kokos”mjölk”.

Sedan blev det en tur på en annan smal kanal i kanotaktiga båtar, dessa paddlades mest av kvinnor, Vietnamessolhattar skulle vi ha på oss. Vidare på nästa ö för lunch som var en tallrik ris i stort sätt, sen var det underhållning som vi verkligen inte orkade med så vi gick en sväng på ön. Kändes mycket turistiskt men lättroade som vi ändå är var vi nöjda och glada ändå.

30 januari Så var det dags att lämna Saigon, trevlig stad men på sina håll skitigt och för mycket väsen/tutande, millioner moppar (varför skall alla tuta hela tiden – alla fordon tutar på vem vet vi inte). Vi hade bokat en vanlig buss och blir anvisad en sovbuss, så halvliggandes hoptryckta i små kokonger for vi igenom landet. Mycket vackert och grönt mycket palmer. Vi har nu anlänt Mui Ne ute vid kusten och det är alltid underbart att se havet. Vi bor så lyxigt uppe på en höjd. När vi sitter i vår säng har vi utsikt, genom terassdörrarna, först över poolen sedan ner över havet.

Utsikt från vår sängkant - rummet fortsätter bakåt - sängen är uppmurad mitt i rummet med öppet badrum bakom.

Härligt, det fläktar här mer eller mindre hela tiden så det känns inte så himla varmt, dessutom är här inte så fuktig luft. Det är molnigt men det är ok det också. Strosade runt lite vid stranden och längs vägen eftersom allt ligger längs byvägen. Turisterna består mestadels av…….ryssar.

31 januari Idag skulle vi göra ingenting hade vi bestämt, stranden typ. Men det var molnigt även idag och så är vi ju inte så bra på det – att göra ingenting alltså. Så vi började trava längs havet in till Mui Ne Village det är exakt en mil från där vi bor. Det tog hela förmiddagen. Eftersom vi vet att byn är ett fiskeläger såg vi framför oss hur vi skulle kunna sitta och mysa och äta fisk nere vid hamnen men tji fick vi, ingen hamn fanns och det som fanns var som mer eller mindre en soptipp, absolut ingenting var "normalanpassat" och det liknade mest slum. På snabba ben tog vi oss ifrån området och upp på stora vägen började fundera på hur vi snabbast möjligt skulle kunna ta oss därifrån. Som att bli bönhörd står där en buss och den skulle precis köra och dessutom kunde släppa av oss där vi skulle. Sen blev det en bok vid poolen hela eftermiddagen, fortfarande molnigt. 

Fiskare

Kokosplockare



Utagsautomat 70x130cm med AIR-CON  



     

Saigon

Fredag 27 I dag var vi på War remnant museum, om Vietnamkriget eller som de säger här Amerikakriget. Förfärligt men eftersom man är här känns det som något man vill se (förstå gör man aldrig). Museet innehåller en hel del otäcka bilder från kriget och på de människor som än idag föds med handikapp på grund av de kemikalier som USA bombade Vietnam med under kriget. Under Vietnamkriget dödades tre millioner vietnameser. Två millioner av dessa var civila. På gården står helikoptrar, tanks och bulldozers på rad. Man känner igen helikoptrarna och tanksen från gamla Vietnamkrigsfilmer men jag tror aldrig att jag sett någon bulldozer i de filmerna.

Många historier och människoöden berättas på museet bland annat visas bilder och berättas historien om en massaker då amerikanska trupper 1968 dödade 504 civila i en by i Vietnam. 182 kvinnor varav 17 var gravida, 173 barn och 60 män och kvinnor över 60 år. Det är ofattbart grymt och att se alla bilder på lemlästade människor gör en tagen och betryckt. Jag gick hela tiden med tårarna fast i halsen och en stor stor klump i magen.  

Men den värsta avdelningen var den kring den kemiska krigföringen. Kemikalier användes bland annat för att avlöva träden så man skulle kunna hitta soldaterna.

Enligt amerikanska källor använde Amerikanska flygvapnet 72 miljoner liter giftiga kemikalier av olika typ på Vietnam. 44 miljoner liter ”Agent Orange” som innehåller dioxin och gör att det fortfarande föds missbildade barn i Vietnam.

Vi har sett många människor utan ben och armar på gatorna här i Saigon och förmodligen har många av dem fått sina skador för att någon borta i USA bestämde att man skulle använda ”Agent Orange” för att vinna kriget. Och de äldre har väl fått dem bortsprängda.  Om allt detta sätter jag inte in några bilder.

Museet innehöll även en avdelning över återuppbyggnaden av landet. (de hittar fortfarande idag minor på landsbygden) och en avdelning över vilka länder och folk som stöttade Vietnam under kriget. Efter detta hade vi tänkt gå till ett annat museum som skildrar kvinnornas roll i kriget men jag klarade inte mer.

Sedan hade vi First class reseguide i högsta hug och störtade runt hela staden för att se och uppleva det vi tyckte var intressant. Vi var på takterrassen på Hotell Rex där de Amerikanska officerarna bodde under kriget. Där drack vi eftermiddagskaffe, kaffet här i Vietnam är så vansinnigt gott, de lägger en liten klick kondenserad mjölk i en lite kopp sedan lägger de mycket och superstarkt/mörkt kaffe i ett filter ovanpå koppen och lite kokt vatten sedan droppar detta sakta ner i koppen – då blir det en knapp dl av kaffe som mest liknar asfalt, det är så otroligt starkt man njuter det endast sippvis.

Vi var även inne på en resebyrå-typ och köpte resor till de andra dagarna här – det är så himla smidigt man säger var/vad man skall och vill och så har de resor dit, de hämtar en vid hotellet på morgonen och så hänger man på. Vanligtvis gillar vi inte denna form av aktiviteter men det finns en guide med på resan och man får berättat för sig saker som man aldrig annars skulle få reda på – billigt är det också. I morgon skall vi till Cu Chi Tunnels dvs. tunnlarna som Vietnameserna gömde sig i under kriget. Dagen efter det skall vi på en resa till Mekongdeltat och så måndag köpte vi biljetter till Mui Ne som är vårt nästa mål här i Vietnam – till havet för första gången på vår resa. J

Lördag 28 Idag har vi åkt buss till Cu Chi tunnlarna som ligger 6 mil utanför Saigon. Det var en trevlig färd då vi fick se lite av hur det ser ut utanför Saigon. Med oss som guide hade vi Mr Dong en 64 årig man som själv varit med i kriget och kunde därför berätta hur det var (han visade också sina skador ett skott som genomborrade en arm bl.a.) Han pratade oavbrutet och sjöng en liten låt också då och då om kriget, märkligt kanske men normalt kanske för honom, han förlorade hela sin familj under kriget utom sin far. Hans brytning var ganska markant så det var inte alltid man hängde med helt.

 Framme vid Cu Chi fick vi först gå ner i en sal under mark där vi fick se en film från kriget och se en modell över hur tunnlarna var uppbyggda i tre nivåer. Det har funnits 200 kilometer tunnel men nu finns bara 50 kilometer kvar. Översta tunnelnivån användes för dagligt liv, matlagning mm, andra tunnelnivån användes som transport och sedan fanns det en tredje nivå som låg tio till tolv meter under mark.  Tunnlarna var väl dolda. Om man inte vet var nedgångarna finns så har man mycket liten chans att hitta dem. Guiden sparkade undan lite löv på ett ställe och där fanns en liten lucka. 

Tigerfällan användes ursprungligen för att fånga djur men under Vietnamkriget fångades även amerikanska soldater i dessa fällor. Plattan satt bara fast på mitten så om man gick i någon av ändarna på luckan så gav den vika och man blev spetsad på vässade bambuspett. Det fanns en hel del andra fällor som var till för att skada men inte döda - eftersom en sårad soldat behöver flera andra soldater för att hjälpa denne och på så sätt var de sysselsatta med detta istället för att kriga. Historierna var många.

Kvällen startade vi med att gå upp på ännu en takterass denna gång var det Caravelle Hotel som när det 1959 byggdes det med centralt luftkonditioneringsystem och skottsäkra fönster, därför var detta hotell lämpligt under kriget så det blev högkvarter för diplomater,  journalister, ambasader. 1998 totalrenoverades det och är idag ett av Saigons mest exklusiva hotell. Mysigt och härligt att sitta där på uteterassen och blicka ut över stadens ljus och känna sig lite lyxig, de är lika vänliga och öppnar dörren fast vi kommer i sandaler och kvällsshorts. 



Gatubild



DETTA ÄR EN PUDEL !!  knäppt !

                           

Saigon dvs. Ho Chi MIng City

Torsdag 26 Märkligt vad saker och ting kan vara billigt i detta landet. Vi betalade vars 400 Bath (90kr) för resan i en sprillans ny stor bekväm VAN. 37 mil (det kostar tåget mellan Stehag och Lund om jag inte minns fel) Den hämtade oss vid dörren till Krister och Pranees hus och släppte av oss utanför rätt ingång på flygplatsen, stannade tre gånger för kisse- och fikapaus, 7 timmar, sov i bilen sov på flygplatsen och så i morse flög vi till Saigon (Ho Chi Ming City). Vi slängde upp väskorna på rummet och begav oss ut på stan – kontrasterna var alldeles för stora så jag blev helt ”nockad”  och trodde först inte jag skulle stå ut en timme ens men så flexibel man är så plötsligt ser man charmen i detta också. TRAFIKEN ÄR HORRIBEL HÄR – återspeglas bäst genom att titta på denna länk    
Letade upp en tandläkare på internet och fick upp Westcoast Internationella Dental Clinik – det tyckte jag hördes seriöst så dit tågade vi och det visade sig vara just superseriöst – det var en klinik för bl.a. kosmetisk tandkirurgi ”flådigt” värre, en lyxklinik alltså. Men jag visade upp min trasiga kindtand och fick en tid, tandläkaren var jättetrevlig och berättade att han fått delar av sin plastikkirurgutbildning i Göteborg så vi kom överens genast – han gjorde en provisorisk lagning, 10 minuter 80 dollar, jaja bara att betala och se glad ut.  
Sen blev det museum Återföreningens Palats. Gaturestaurang på kvällen jag fick grannens mat men det gjorde ingenting för det var jättegott. Det är med hjärtat i halsgropen vi tar oss över korsningar men hur det nu är så fungerar det trotts allt.


Trött



Titta på familjen med rosa hjälmat 5 personer på samma moppe

Tack Ban Kok Muang, Isaan, Thailand

24 januari Upp i ottan igen som vanligt (om man lägger sig 22 så funkar det ju perfekt) kl 7 gick en sväng på marknaden som varit igång redan 1½ timme, dit går alla i byn och handlar det de behöver för dagen.  Man lagar inte mycket mat hemma utan man köper färdig mat som någon lagat på ”natten” och paketerar i små påsar, någon säljer kokta ägg, någon säljer nudelsoppa, någon säljer rissoppa, någon grillar grillspett eller annat, flera säljer frukt – allt är egenodlat eller egentillverkat eller bytt. Pranees bror lagar mat och säljer och han får grönsaker av Pranee osv. Varför skall alla koka soppa om en kan göra det och varför skall alla laga mat i sitt eget kök om en gör det. Man äter inte måltider på samma sätt som vi utan man tar sig något litet att äta när man känner för det, sitter där man sitter andra kan göra annat bredvid. Det finns nudelställen lite varstans i byn, det är en fru som sköter detta i sitt hus ute på gårdsplanen, en STOR djup tallrik (det är mer gryta än soppa) nudlar lite grönsaker och lite kött kostar 20 Bath dvs. 4kronor och 50 öre. 

Vandrande restaurang

Idag skulle Krister och Pranee in till närmsta stad och göra en del bankärenden och annat och vi följde med, strosade runt och spanade in läget men saknade redan lugnet i byn (hur skall det gå när vi efter detta skall åka till Saigon?) På eftermiddagen cyklade vi en lång runda på landsbygden och kom in i småbyar som såg ut att undra vad detta var för falanger som cyklat vilse (på små thai-cyklar).

På kvällen gick vi på en restaurang och åt något som vi tidigare sett i både Laos och Thailand. Mitt på bordet placerar man en ”lerbutta” med glödande kol och över en aluminiumform, på den steker man kött samtidigt som man kokar grönsaker och nudlar i ”vallgraven” sen dippar man det i en chilisås, dvs. thailändarna dippar vi stänker lite ovanpå allt ihop. 

 Dit körde vi på moppe, jag bakpå Hans, Pranee OCH Mjo (brorsbarn) bakpå Krister, här är det vanligt att hela familjen åker på en moppe - att de är fyra personer på en moppe är fullt normalt, inte alla har ljuset på även om det är mörkt, ingen har hjälm här i denna by.  Vår moppe var en gammal skranglig sak kass koppling och ingen frambroms – nervöst får jag säga men hem kom vi och trevligt var det.

Onsdagen 25  På morgonen  till marknaden som vanligt. I går sköts det tre skott (typ nyårssmällare) då en bybo, 100 år och 10 månader, dött under natten. Mannen skall begravas på lördag men från dödsfallet till begravningen hälsar alla i byn på i den dödes hus någon eller flera gånger, där är det mottagning hela dagen och kvällen varje dag. Alla den dödes släktingar är där och man hälsar på Thai-vis på alla anhöriga och gör en ceremoni vid Budda-altaret med rökelse och böjningar, man visar respekt och vördnad. Så fotograferas man tillsammans med alla blommorna. Sedan tar maten vid på samma sätt som vanligt, man har med sig något och sedan öser de in mat i massor. De själva dricker vatten eller Cola men eftersom de visste (!) att danskar drack öl på morgonen (!) så skulle vi ha det (kl 10 på fm). Alla var glada och hälsade på alla, kom och pratade med oss, de få som kunde engelska. Att vi var där var fullständigt naturligt eftersom vi var gäster i byn.



Framför Budda-begravnings-altaret



Alla anhöriga hjälptes åt med mat disk och annat. Det finns tre alkisar i byn och även de fick komma dit förstås men de fick sitta bakom huset. Vi kan prata om att vi har social trygghet i vårt land - men vi har sett och upplevt vad social trygghet betyder ur ett annat perspektiv.  Full av respekt och vördnad för detta folket.

Begravningsmiddag (klockan 10 på förmiddagen Hans och Pranee

Klockan 18 idag kommer en VAN och hämtar oss för att köra oss in till Bangkoks flygplats för i morgon bitti åker vi till Saigon (Ho Chi Ming City). Det första jag skall leta upp är en tandläkare eftersom jag i eftermiddags bet av en stor kindtandshörna – undrar hur det skall gå? Med många känslor lämnar vi byn: Ban Kok Muang. På dessa få dagar tror jag att vi har upplevt mer än vad jag tror de flesta gör kanske under flera månader årligen på vanliga turist-ställen i Thailand. 



Krister och Pranees hus



Silketpuppor Jaj Sa i huset vi lånade



Såhär kan man bo i byn



Och såhär kan husen se ut



Vientian - Ban Kok Muang

22 januari Åter igen på bussen tidigt på morgonen. Bokat och betalt för en VIP-buss som har mycket mer utrymme och skönare säten………och vad står framför oss – jo en skranglig gammal Laos-buss. På ena sidan tre säte på andra två och bussen är smalare än våra. Vi intog ett tre-säte och vecklade in våra ben (Hans 196) så var vi tvungna att sitta hela färden trots att påstigande fick stå för där var inte plats men människorna verkade ha överseende när de såg att vårt tresäte var fullt av ben. Samma procedur med Visa (I Laos måste man ha visa) en lapp i en lucka, fylla i 52 frågor lämna i en annan lucka betala i en tredje visa för mannen som satt på en stol längre fram ……….ok nu var vi ute ur Laos – nu skulle vi in i Thailand visa lappen scanna passet 8 stämplar och så var det klart. Genast vi kom in i Thailand såg vi att det var ett land i utveckling, mycket bättre vägar, nybyggda hus, skyltar på engelska, väginformation, bilarna bättre --- men samma j…..a buss skulle vi åka flera mil till. Framme i Buri Ram möte Krister och Pranee oss och det var så härligt och roligt att se dem. ”Hemma” i byn hade mycket förändrats på de två år vi inte varit här men det var mörkt när vi kom fram, mer får vi se i morgon. Kvällen gick till snack och middag. Här följer man dagen så kl 21.00 gick vi till vårt eget lånade hus och innan 22 sov vi.

23 jan. Vaknade av att tupparna gol kl halv 6 försökte nonchalera dem utan resultat. Kl 6 var det någon som pratade i megafon ute på gatan både länge och väl – bara att inse att nu var det dags att stiga upp. Kl 7 åt vi frukost med Krister och Pranee som redan varit ute i Soonen  en vända (ägorna där de odlar MASSOR av frukt och grönsaker som de sedan säljer på torget eller till ”uppköpare”. Fick reda på att mannen som pratade i megafon var byns chef (typ borgmästare) han håller reda på allt och alla och finns överallt där det händer något. Han åker runt och informerar folk på morgonen om vad som händer och vad som hänt, på så sätt får alla information om, för byn, viktiga saker. Som t.ex. att det var fullmåne idag och att det därför är ”mässa” eller vad det heter inom buddism uppe vid templet. Dit åkte vi därför och det är oerhört rofullt att komma upp till templet och tempelområdet. På oss tittar de mycket nyfiket men vänligt. Efter andakten skall först munkarna ta av all den mat som ställts fram (alla tar med sig vad de tycker – har man mycket tar man det, har man lite tar man det, har man inget alls tar man inget med sig heller) för munkarna är detta det enda målet för dagen så de öste upp. Sedan får alla andra ta och det är mat i massor – när alla fått packas resten i påsar så får den som vill ta det med sig hem  –  så enkelt är det med den saken…..så hade vi ätit vår första middag klockan 10 på dagen.

Middag i Templet

Sedan åkte vi ut till soonen och där hade det verkligen hänt mycket, på odlingarna har man nu djurhållning också – två vildsvinshonor, Lillelinda och Storelinda och fyra små kulltingar, ankor och fisk i dammen. Sen rensade vi dill och sköljde grönsaker. Kl 14 var det dags med nästa middag på byns restaurang sen hände inte mer denna dag och kommer inte att göra heller.



Odlingarna i Soonen



Lillelinda, Storelinda och StoreHans

Sebbe, Sebbe, Linda och Sebbe (varför konstra till det?)

    Soonen

Luang Prabang - Vientiane

21/1 09.00 avgick våran VIP-buss som skulle ta oss över Laos högsta berg 2.819 meter över havet för att sedan ta oss vidare till Vientiane – huvudstaden i Laos. Vägen slingrade sig uppför vackra berg och storslagen natur, med vägens beskaffenhet är det lite si och så (men det skulle bli värre).

I bergen bor Hmongfolket som är en folkgrupp som ingen tycks bry sig om. Värre misär har jag aldrig sett. De bodde i bergen i små byar som byggs upp längs vägen, dvs på de få metrarna som var mellan vägen och stupet rakt ner i ravinen, boendet (skjulen) var en meter från vägen och husen var ofta på pålar på baksidan – mer plats fanns inte. Framför ”husen” eller på vägen satt, gick, låg små barn från 2 år och uppåt ev. passade av syskon som var ett par år äldre, där dundrade den stora bussen förbi bara ett par meter från barnen. Att de inte blev överkörda eller trillade ner för stupet är mig en gåta. Halmtak och ”halmväggar” och annat bråte var husen byggda av, höns, grisar och en och annan ko gick hur som helst på gårdsplanen. Vi körde föresten på en ko som vägra flytta på sig. En skärm blev bucklig hur det gick med kon vet ingen.

 Resan var 42 mil och det tog 11 timmar. Tröttsamt blev det i slutet men vi är glada att vi gjorde den och inte flög som också var ett alternativ. Framme i Vientiane skulle vi sova över natten bara för att i morgon ta oss över gränsen för att åka till Krister och Pranee. Bussen släppte av oss mitt i city och vi fixade ett boende på ett Guesthouse, trevliga och snälla tog reda på var vår buss skulle gå ifrån och beställde fram en tuk-tuk som hämtar oss i morgonbitti. Orkade bara gå ett par kvarter och intog fastfood vid ett gatuhak – det godaste vi ätit i Laos kostade 25 kronor för oss båda.

Tur ut på landet

Igår skrev jag att det var svårt att se härifrån Luang Prabang att Laos är ett av de fattigaste länder i världen. Idag har vi varit utanför Luang Prabang och det räcker att man kommer ut ett par kilometer så ser man fattigdomen. Folk lever och bor i skjul, hela byar består av trampad mark där folk sitter på huk och gör vad som skall göras, lagar mat äter och……….smutsiga och trasiga barn. Jaaaa här är mycket att göra – hoppas turisternas pengar kommer folket till godo i framtiden …..snarast.

Vi åkte iaf upp i bergen och till ett vackert vattenfall  (öppna länk) där vi hade en 2½ timme lång vandring. Åkte tuk-tuk dit och tuktukmannen väntade på oss tills vi var klara. Åt lunch i en ”luda” – våra magar har inte protesterat alls. 

Luang Prabang Laos

FRIDFULLT !!!!!  Laos öppnade sina gränser för turism först 1989 och livet här går i en långsammare takt än Thailand.

Staden Luang Prabang i norra Laos är inbäddad i en grön djungel. Redan från båten såg vi de palmkantade gatorna och franska kolonial-husen. Känslan är en slags blandning mellan Asien och någon idyllisk liten stad på franska Rivieran. Den långa Mekongfloden utgör en naturlig gräns mellan Thailand och Laos.

Kontrasterna länderna emellan är slående. Det överexponerade, färgstarka, kapitalistiska Thailand – och det blyga, stillsamma, socialistiska Laos. Här är det fattigare, långsammare och väldigt mycket lugnare.  Här finns inget hetsigt uteliv och ingen ”ständig underhållning”.  Det är både utegångsförbud och musikförbud i Luang Prabang efter klockan tolv på natten. Det mesta stänger redan vid tio. Gatorna är öde och inte en själ syns till. Elva tolv låser de porten till de flesta guesthouse så även vårt.  

 All tung lasttrafik är förbjuden i innerstaden och därför är det ovanligt säkert och bekvämt att gå och cykla runt här. Förutom en massa tempel och laotiska trähus är staden full av stiliga, vita gamla kolonialvillor med stora franska fönster. En av avenyerna slingrar sig längst floden Nam Khan som möter  Mekong och kantas av palmer, restauranger och kaféer.

                

Det är svårt att tro att vi befinner oss i ett av världens fattigaste länder. Det räcker dock att cykla utanför stadens gräns för att bli varse misären. Luang Prabang visar upp en lyckad fasad av välstånd, mycket tack vare bistånd landet fått från Unesco under senare år.

                                      

På nattmarknaden som början redan vid sju på kvällen är det väldigt billigt och allt håller förvånansvärt hög kvalitet. Inte mycket krimskrams alls. Vackra handgjorda silversmycken, handvävda överkast och väskor dock är det samma saker i många av stånden så det kan bli lite tjatigt.  Marknaden här skiljer sig avsevärt från nattmarknaden i Thailändska Chiang Mai, där prutande är lag och hysteri råder. Här är det en behaglig, lugn atmosfär, inga försäljare jagar en. Laotierna vi möter är vänliga, men lite blyga.

Idag har vi bara slappat, gått runt i stan och vandrat runt lite, strosat nere vid flodbädden som faktiskt består av fin sand”strand”på sina ställen.  När vi skulle äta middag blev det helt fel (de är ganska kassa på engelska) så Hans fick sin mat men inte jag, snällt satt jag och väntade länge och väl, inget hände – ojjjjjdåå den har jag glömt !!!! då hade redan Hans ätit upp hälften av sin mat och jag hunnit surna till så då ville jag inte någon mat. Gick till marknaden istället och köpte en stor grillad fisk för 18 kr. Köpt en t-shirt  18 kr ett par byxor till mig 90 kronor.. Vi har köpt bussbiljetter till Khon Kaen i Thailand där Krister och Pranee skall hämta oss på söndag. Vi har även varit och fått fotvård och massage (1 timmes massage 38 kronor) Denna staden trivs vi i.

Laos

Måndag den 16 januari. Vi åkte fin ny VAN till Chiang Kong som ligger ca 6 timmars bilväg norrut från Chiang Mai, ligger vid Mekongfloden och gränsar till Laos. Väldigt nära ligger Gyllene Triangeln, dvs gränsen Laos-Thailand-Burma. Vägen upp här norrut var otroligt fin och vi stannade här och där för att sträcka på benen och äta, hela tiden äter man här. Vi kom till ett nytt modernt nybyggt tempel som var mycket annorlunda alla andra tempel vi sett.

Väl framme bokade vi in oss på ett guesthouse som visade sig vara riktigt fint (you never know) middag och frukost ingick så där stod vi i matkö tillsammans med alla backpackers,  maten var jättegod. På natten kändes det som det blev kallare och kallare, vi är båda störtförkylda, och eftersom jag vill ha koll på läget har jag en termometer med mig………11 grader kl 07 !!!!!!!  

På gården såg vi en BMW 1150 GS  kom i snack med mannen – en engelskman som bott här uppe i 24 år han gav oss tips och råd + visitkort, rekommenderade ställe att hyra mc på och hälsade oss välkomna tillbaka att då köra med honom där uppe i norra Thailand och Laos – han kunde ”alla” vägar.

tisdag den 17 januari Kallt som sagt var, men när solen väl kom upp blev det snart varmare (jag sa inte varmt). Sen var det ett mankemang utan like när vi skulle över floden för att på Laotiska (heter det så?) sidan och ansöka om VISA. I en lucka skulle man visa upp en lapp man fått tidigare och i en annan lucka skulle man få en ny sen skulle man lämna alla dessa i den första luckan för att sedan vara på hugget och lyssna när de ropade upp ens namn för att få tillbaka passet + VISAt sen skulle man i en tredje lucka visa att man fått allt detta sedan skulle man gå 10 meter för att i ett bås visa sitt pass+visa och sedan skulle man gå ytterliggare 30 meter för att lämna in sitt pass och få lite info  och sen ta en tuk-tuktyp till ett ställe som sålde förnödenheter vi väntas behöva på en dagsfärd på floden, efter en tid fick vi tillbaka vårt pass med ett nummer vilken plats/båt vi skulle ta, det var bara det att det fanns inga nummer varken på båten eller sätena så det var bara att följa strömmen och slå sig ner OCH så startade färden. En underbar dagsfärd på floden Mekong. Mycket att se på men mest bara vacker orörd natur, vattenbufflar och folk som fiskade och pysslade med annat vid flodbädden.

Halvvägs till slutmålet för båtfärden (Luang Prabang) var Packbeng en liten håla längs med floden. Ett mysigt guesthouse hade vi förbokat så vi slapp alla ”inkastare” som stod vid bryggan och jagade kunder. Här är kallt och friskt som en svensk sommardag/kväll. När klockan var 20 hade vi både ätit middag och druckit kaffe så det blev terrassen för att läsa och skriva dagbok – tyvärr har de inte internet – knappt har de ström här. Imorgon ytterligare en dag på Mekong.  

onsdag den 18 Ännu en dag på floden. Vi hade fått veta att båten skulle avgå klockan 09.00 men vara nere vid båten redan 08.00, vilket vi var förstås. Folk verkade inte ha fattat detta för de dröste ner en efter en, 09,20 kom den siste dreadlockspackpackertypen.  Alla sistnämnda hade samlats på en båt så vi tog den andre båten, där fanns en massa ”lokals” på den vilket gjorde att det tog längre tid för oss eftersom det skulle packas på mopeder, rissäckar, en hund och allt möjligt annat, dessutom skulle ju båten landa till här och där för att släppa av och på folk, underhållande och intressant.

 Turen till Luang Prabang tog hela dagen och det blev lite drygt i slutet. Kom fram vid kvart i 6 och klockan 6 är det plötsligt kolmörkt. Gick en runda på byn OJJJJ så annorlunda men om det får jag skriva imorgon. Åt ”middag” på nattmarknaden man fick en tallrik.... fyll den med vad du vill av olika vegetariska rätter = 10.000 kip  (10kr), köp till ett grillspett +5.000 kip. Dessa nollor gör en rent förvirrad.  

En härlig dag

 Vaknade till en klarblå himmel för första dagen sedan vi kom, solen sken och det var redan varmt. Gick till frissan för att bli klippt. Frissan schamponerade två gånger sedan masserade hon hårbotten (och öron) tog i balsam sen klippte hon. Eftersom jag aldrig blivit klippt i Thailand visste jag inte vad det skulle kosta – satt och tänkte ut kanske 500 Bath (120kr) efter klippen fönade och geléade hon håret och det blev jättebra; då säger kvinnan på min fråga 150 Bath (36kr) !!!!!!!!! Sen gick jag och hämtade ut tvätten: 3 t-shirt, 4kalingar, 1 skjorta ….40 Bath (9,50) !!!!! snart har vi tjänat in resan.

Vi stack sedan på våra cyklar (1½tim) ut till Huay Tung Tao Resevior, en sjö utanför Chiang Mai där man kan äta, bada, fiska, ha picknick eller bara relaxa.

Den ligger vackert med bergen som bakgrund. Cyklade runt sjön och det blev dags för lunch och det var bara att kravla sig upp på matplatsen och veckla ihop sina långa skandinaviska ben.

 En underbar dag hade vi där slappade och njöt. (108 kronor för två stora öl 1½ liter vatten 1 fisk och en rismedkycklingrätt)  Imorgon lämnar vi Chiang Mai med saknad och beger oss längre norrut vid Gyllene Triangeln och tar oss dagen efter över gränsen till Laos.

Man blir trött efter maten